Ibland känns det bara hopplöst.

När man kämpar och kämpar och det bara rent ut sagt skiter sig om och om igen. Ett steg fram - två steg bak.

 

Sedan vi kom hem, så har träningarna lyst med sin frånvaro, och ridpassen nästan lika så. Förra veckan, alltså första veckan hemma igen, så red jag Frost på måndagen, för att han på tisdagen ska ha trampat till skon, vridit den och trampat in den fel i hoven. Tur i oturen att sambon är hovslagare, så han fixade hoven och Frost ställdes på box med omslag. Onsdagen visade han sig vara haltfri, men med lätt lymfangitsvullnad i höger benen, åkte ändå iväg och joggade honom vilket lättade på lymfangiten lite. Men så på torsdag var det tillbaka igen och vi kämpade med lymfangiten resten av helgen och med ridpassen ersatta med promenader och longering. På söndagen var skiten borta och på måndagen när vi egentligen skulle åka iväg och rida så sket sig det av yttre faktorer. Tisdagen var inte bättre och jag bestämde mig för att rida hemma i en paddock i uselt skick. Torsdagens ridpass blev även det förstört av att vi åter inte kunde åka iväg och rida, men för att Frost skulle slippa gå i den tunga paddocken igen så red jag i en av lösdriftshagarna. Gick sådär bra. Igår var det dag igen att rida....men som vanligt gick det åt skogen på grund av yttre omständigheter och vi kom aldrig iväg. Så det var bara att klä av Frost allt igen, för ja, jag hade hunnit göra i ordning honom och packa transporten.

 

Idag då? Ja....vi får se hur det blir. Sambon skor idag, vilket var tänkt att han skulle gjort imorgon men åter är det yttre omständigheter som påverkar. Börjar bli bra tröttsamt att vi inte kan planera våra dagar och vårt liv på grund av yttre omståndigheter och andra människor.

 

Hopplöshet är tillståndet som infinner sig, men av någon anledning så ger vi aldrig upp. Trots att denna hopplöshet om och om igen infinner sig. Det har tyvärr alltid varit så för mig, och många fler, att oavsett hur mycket man än sliter, kämpar och fösöker så går det ett steg fram och två eller fler bak. Ändå fortsätter man att försöka....varför?

 

Jag tror att det beror på att vi hästmänniskor är starka, drivna och oerhört uthålliga, med stor kämparglöd. Att i ur och skur och med mestadels motgångar, kämpar oss igenom det för de små glimtar av framgång som emellanåt glimmar till.