Har som ni har märkt varit borta från bloggen en del, det har varit en riktigt jobbig vecka och jag har helt enkelt inte haft kraft nog att skriva något. Som jag berättade i senaste inlägget så var vi iväg till djursjukhuset akut med en av våra katter, tyvärr så gick det inte vägen och han avled på lördagen. Enligt veterinärerna så skulle han bli helt bra, vilket vi ställde in oss på men det blev aldrig så och han dog i min mors armar. Detta tog hårt på mig och mina föräldrar, vi bröt helt enkelt ihop och har gråtit, pratat och sörjt. Tyvärr så kommer smärtan aldrig att försvinna helt, men vi lär oss leva med den.

 

Många av er tänker kanske något i stil med "men det var ju bara en katt" eller "det gör ont när de små liven lämnar oss men det finns fler". Men för oss var han mer än en katt, han var mer än speciell, han var som ett riktigt barn. Vi födde upp honom på flaska då modern övergivit honom vid 2 veckors ålder, han hade knappt öppnat ögonen när jag fann honom. Han har fostrats av oss och han blev aldrig riktigt "katt", istället borrade han in sig i våra hjärtan och där är han än.

 

Kan berätta lite hur han var. När man kom hem, så mötte han en alltid vid dörren, ställde sig på bakbenen och räckte upp frambenen för att bli upplyft. När man böjde sig ned för att lyfta upp honom så lade han om frambenen runt nacken och man lyfte honom med båda armarna om baken. Där satt han sedan och pussade på en tills han var nöjd eller att man ställde ned honom. Han älskade även att snutta på öronsnibbarna och kunde ligga och göra det långa stunder. Pratade gjorde han också, i mängder, när han ville något, när man sa något till honom, när han ropade på en, ja mest hela tiden. Han satt även vid bordet och åt, med oss, på sin egna stol med framtassarna på bordet och åt ur tallrik medan vi åt. Då åt han som bäst och var väldigt nöjd. Sedan satt han kvar på stolen och pratade. Han sov i sängen hos en, först mig och sedan mor när jag flyttade hemifrån, hela natten. Gick och la sig när man la sig och steg upp när man steg upp, sedan följde han med in på toa där första myset skulle ske, därefter till frukostbordet. Såhär var det att bo med Bebis, som vi kallade honom, formelt hette han Leo. En mer kärleksfull och underbar katt får man leta efter. Allt kretsade kring, kärlek, mys, socialisering och allt han gjorde var att överösa en med äkta kärlek.

 

Nu ligger han här hemma i trädgården, där vi till våren ska plantera en liten park. Där må hans kropp ligga i sista vilan, men vi kommer alltid att bära honom med oss i våra hjärtan, våra minnen och våra tankar.

 

Jag har tre katter till, två hundar och flera hästar - men ingen är som Bebis - för han var som ingen annan.

 

För alltid älskad - för alltid saknad - min vackra ängel